etteko

Den här helgen har varit ytters svårhanterlig. Konstig och kaosartad.
Svår.

Istället för att flytta ihop som vi planerat har vi hjälpt våra vänner att bära flyttlådor till sitt nya hem.
Det kändes verkligen märkligt, svårt. Det kommer så spontant att rusa fram och ge dig en kram att jag måste påminna mig själv om att vi har slutat med sånt nu.
Ibland ligger jag bara ner. Konsentrerar mig på att inte tänka.

Jag har fått två speglar, som jag inte pallar att titta i.
Nu är det verkligen uppenbart. Fy fan vad jag är dum i huvet, jag äcklar mig själv.
Varför drar jag alltid ner mig själv i massa trubbel? Varför går jag dit jag inte vill?
För att jag är dum i huvet.. det är det enda vettiga svar jag kan komma på.

Nu har vi pratat. Det blir nog till det bästa..
Fast jag tycker inte om torrheten i halsen.

Idag hade jag ett väldigt långt samtal med min morfar.
Han lät ganska pigg, ganska hoppfull. Det var skönt att höra.
Han sa att han skulle komma på mitt bröllop och se mina barn.

Nu har jag också talat med veterinären och nu är det bara att vänta.


Just när det är som mest att tänka på, oroa sig för, komma över så lyckas jag förstöra för mig själv.
Igen, ännu ett troll som ska buffas, välta och röja runt i mitt inre.

Jag har känt det ett tag och ännu starkare nu, det något i mig som växer och som inte är bra.
Det kommer bara sluta med att jag blir ledsen.. sån är jag.

Egentligen mår jag bara illa.. egentligen vill jag bara spy.
Sån är jag.. rent åt helvete.