etteko

.. varför jag aldrig skriver. För att jag kan :)
Som min kära fd lärare säger "Kan ni sluta med teater, så gör det!"
Men det kan vi inte så vi gör det inte.

Så här sitter jag nu, utled på att vara här uppe och spyleds på att vänta på mina betyg.
Jag tror jag hållar på att bli snudd på galen efter att ha suttit här uppe en månad och väntat, väntat på att månaden ska gå så att hjärtat skulle komma hit. Sen kom han och åkte igen och nu sitter jag och väntar på att få åka ner, vilket sker på måndag. Den här byn och den här staden gör mig galen ända in i märgen trots att det varit underbart att träffa er igen. Aldrig mer en månad här uppe.
Som min far sa åt min karl när han kom upp "Ja du, här kan man ha mycket roligt om man inte är ute efter nöjen."

Så här sitter jag, och väntar.
Idag köpte jag en tidning och i väntan på annan väntan så läste jag den också. Nu är jag inne på min andra väntan, väntan fram tills alla tv-programm börjar. Sen blir det pausväntan och efter det väntan på att lyckas somna. Ungefär lika road som jag låter över detta har min sommar här uppe innehållit glädjeämnen, dvs nästan inga. Vi hade kunnat komprimera allt det roliga jag haft här på sex veckor och sätta det till en vecka. Det skulle då innebära fem veckors väntan. Men på måndag är då alltså min väntan slut och jag åker ner till södern för att inte återvända.
Den här flickan har nämligen kommit in på högskola och ska bli hjärnskrynklare, plus då det faktum att jag ramlat in i armarna på en oerhört charmerande karl.

Oerhört kär, oerhört galen och sinnesjukt lycklig beger jag mig så neråt ännu en gång för att börja det riktiga livet. Mitt liv.

..men bara leendet på mina läppar och glädjen i din röst håller mig vaken.
Och jag vet att om du vänder dig om så ler du.
Hur ska jag kunna förklara vad det innebär för mig?

Och egentligen borde jag sova,
med vetskapen om att jag kommer vakna lika lycklig imorgon.

Nu väntar fisk, vin och en helt annan nacke.

Ni vet historien om min brutna tå? Den har nästan läkt helt nu, eller hade kanske jag ska säga.
Idag spelade vi rugby barfora och Sara sprang rätt in i Isaks häl och tån sa "knäck" sen sa Sara "AJ!"
Sen sa hon "Aj, helvetes jävla kuk-röv" och gick och satt sig och gungade lite fram och tillbaka och kände sig bitter.

Så med andra ord är min tå uppfuckad igen, tejpad på nytt och jag haltar än en gång. Det känns lite ovärt kan jag meddela.

Men, JAG HAR BESTÄLLT MIN BOK :D
Den kostar 600 egentligen men jag hittade den på rea :) Så sjukt glad!
iiihii, den väger 2,5 kilo. Jag kommer vara okontaktbar från och med slutet på nästa vecka.
Passade på att beställa tre andra böcker som jag också velat ha nu när det var rea.

Det är så skönt att vara tillbaka här hemma i rummet och på skolan. Igår tog vi tag i vårat projekt också. Det kommer bli så bra! Ska bara se till att Embla kommer tillbaka så vi kan börja arbeta också.

Nej, nu pratar jag bara så jag ska gå och sova bort min huvudvärk, än en gång.
Fick föresten några monstertabletter av min far som man bara får ta en tredjedel av, när man har migrän.

Snart blir det Karlshamn och fika ;)
Nu sova!

(Saknar dig Hiwatti! Ju!)

Kanske är det för att jag skriver om något speciellt just nu som allt bara hopar sig kring mig..
Eller kanske har det aldrig slutat utan det är bara jag som valt att inte se det?

Jag vet inte riktigt hur man ska få folk att inse när det är dags att sluta, att lägga ner. När det har gått över den gränsen att det gör mig något och nu bara förminskar dem själva. Jag vet inte riktigt hur man kan tillåta sig själv att sjunka så lågt, jag skulle aldrig klara det.
Ord och gliringar gör mig inget, jag är gjord av starkare virke än så.
Det är nog själva grejjen att vara kontrollerad, spionerad på, tillbakahållen och spekulerad om som stör mig..

Det är en sak jag vill att ni alla ska veta. Ni vet ingenting.
Det sägs att folk "vet mer än jag tror" men det kunde inte bli mer fel än så.
Jag tycker nästan lite synd om alla som känner behovet av att "klämma åt mig" på ett eller annat sätt.
Vet ni vad jag gör åt era försök? Jag ler, skakar lite lätt på huvudet och känner att jag vill ge er alla en riktigt stor kram.
Jag förstår att det inte kan vara så lätt för er heller. Att var så missunsam och fast i det förflutna kan aldrig vara hälsosamt.

Det här är egentligen inte på något sätt ett meddelande åt er. Det är mer jag som sitter här i godan ro och i mitt stilla sinne skänker er en liten varm tanke och jag hoppas ni känner den där ni sitter och funderar på vad ni nu ska göra när jag är såhär spydig och viftar bort er som den lilla myggsvärm ni är.
Kanske ni ska försöka den berömda metoden att gå på mina vänner? Eller nej, ursäkta. Det har en av er ju faktiskt redan gjort. Fungerade det?

En liten tanke bara.
Har ni någon gång under era försök fått ut det ni ville ur mig?
Eller har ni kommit åt mig på det sätt ni egentligen önskat?
Har jag egentligen blivit påverkad över huvud taget?

Men som jag sa; det här är egentligen bara jag som sitter med min tekopp och min mors kofta framför datorn och rippar några skivor så jag slipper ta med dem ner till mitt riktiga hem.

Tänk att varje person innehåller ett helt liv, det är lite svårt att förstå när man är så mitt uppe i sitt eget.
Tänk att få vara en del av någons hela person, det är stort det.
Kan du minnas sista gången du var tacksam?
Det kan jag.

Nu känner jag hur tankarna springer iväg med mig som de så ofta gör.
Det var däremot längesedan jag delade med mig av dem här... det kanske har sina anledningar.

Ikväll blir det te med världens bästa pig.

Så satte jag mig ner för att skriva på projektet och kommer fram till att det här kommer bli en mycket påfrestande produktion..

"Men när jag försökte skriva en följetong om en kvinna som var som jag..."

Första texten inrepad och genast känner jag hur idéearna kommer flygande.
Jag som varit alltför lat och inte haft någon lust att genomföra det här, nu blev jag genast superpeppad!
Senast idag tänkte jag "näfan, jag skiter i det.. tar det nästa år istället, jag vågar inte" och knappt för två timmar sedan förklarade jag för Rola vilken ångest jag har.
Och visst, jag vågar fortfarande inte och det är just därför jag ska göra det. Shit, vad kul det ska bli!

Kanske hjälpte reyn till? Var och såg nyårsrevyn idag för första gången på många år. Jag brukar ju vara med.
Jag kan nog inte beskriva vemodet i att vara på "fel" sida i år. Jag vill ju stå framför publiken, inte ingå i den.
Jag fällde några tårar och bestämde att nästa år ska jag fan vara med oavsett om jag har tid eller ej! Ett år utan nyårsrevy är inget komplett år.

Det här med teater är faktiskt helt min grejj, jag vet inte hur deprimerad jag skulle bli om jag blev nödgad att sluta. När man väl hittat något man verkligen älskar så vill man inte släppa det för allt i världen.
Nu ska här jävla kämpas Micke, min lilla personliga regissör. Jag tänker sjutton inte ge mig förrän det blir ruggigt bra!

Scen 8. Om mig.

Ett nytt år och du har fortfarande inte lagt av? Kanske borde du beundras för din envishet, eller bara anses grymt korkad.
Men det var inte det som var det. Det som faktisk var det är att det här är andra dagen som du och jag <3
Det blir ju ett lätt datum att komma ihåg iaf =) Lite korkat av oss att bestamm igår som datumet och inte idag, haha =D

Gott nytt år alla :)
Tjing!

Så grusade julelyckan en aning. Hela huset ligger i vinterkräksjukan.
Jag är än så länge frisk men inkubationstiden är ju 12-48 timmar. Så vi ser vad som händer inatt och imorgon.
Det är inte riktigt bra det här med att jag just har kommit hem till stan och varit ut igår, jag tror jag har kramat halva stan och antagligen smittat hälften av dem.
Förlåt, förlåt!
Nu sitter jag här på mitt rum, missade min dejt idag vilket är ohyggligt tråkigt.
Ska anstränga mig nu för att inte bli sjuk.

<3

Det här har varit en hur mysig dag som helst med lilla familjen i lilla byn!
Tänker inte sitta här och skriva på julaftonskvällen tänkte bara uttrycka min önskan;
Jag önskar du vore här lill-skiten ;P

Jag saknar ju dig!

"Och då vill jag bara säga att jag önskar er alla EN RIKTIGT GOD uuööhh!"

Förresten plockade lille Ivan upp en flodhäst ur sin julklapp, pekar på den och utbrister förtjust PAPPA!
Nej Ivan, pappa är ingen flodhäst :)
Däremot har vi lekt nu och döpt flodhästen till Putte och noshörningen till Aung (ett försök till Hans).
Gulle!

Puss, kram.

Så det var hit vi skulle komma efter tre år?
Alla val och all dålig tajming tog oss hit?
Jag är inte upprörd, jag är vemodig.
För nu vet jag att jag måste släppa något som jag så länge hållt i.

Det blev genast så dubbelt. Jag tror jag tänkte båda tankarna samtidigt.
Fan det skulle ha varit jag!
Tack gode gud att det inte är jag!

Jag stannar vid "Tack gode gud att det inte är jag!".
Jag vet ju hur du är, jag vet ju hur det blir.
Och jag vet att jag inte hade velat vara där, här, fast, nu, nej, inte den framtiden, ångesten, sveken, nej.
Jag vill inte vara där.. här, fast, nu.
Nej.

Men vemodig får jag vara ett tag, efter tre år är det helt legitimt.

Det finns prinsar det har du lärt mig.. nu får någon annan plocka upp mig när jag står och vinkar hejdå till dig.

Nu skriker lilla Sara inombords: -Det här är inte helt min grejj!
Lilla Sara har sagt många saker de senaste dagarna.
Nu sitter hon och bankar rastlöst med fötterna mot min magsäck och nynnar oändliga melodier om drömmar och mål.
Saker hon inte riktigt gillar, saker hon inte riktigt tål.
Funderar gör hon mycket, på både smått och ingenting.
I lilla tanken "mycket" irrar hon ofta omkring.
Ibland säger hon saker som stora Sara inte riktigt vill höra, hon lyssnar inte riktigt på.
Lilla Sara kan inte begripa att det är så svårt att förstå.
Det händer saker i marginalen som pockar på uppmärksamhet.
Och lilla Sara försöker få stora Sara att inse vad hon redan vet.

Natten. Hej.

Saknar dig <3