etteko

Jag tänkte alldeles nyss "hmm, hon är 14. Alltså bara ett år yngre än mig.." Herremingud, är jag fortfarande 15? Neeej, jag är ju stor nu.

Okej, eftersom fler "intressanta" saker hände under dagens lopp så tog jag bort min förra blogg för att uppdatera lite. Vi tar det från början. Jag kan lika väl säga det redan nu, det har varit synd om mig i dag.

06.28 klev jag upp efter två timmars sömn och skyndade sedan iväg till tandläkaren efter att ha druckit blaskig juice till frukost.
08.40 hade jag min tandläkartid.. 08.55 hade fortafrande ingen kommit och ropat in mig så jag tittar på min lapp och ser att det är nästa månad jag ska vara där. Jaha, det var bara slänga på sig kläderna och springa iväg till bussen. Väl på buseen (09.00) har jag glömt miss busskort så jag ler lite sött och får åka med gratis. Vid laxforsen ungefär kommer jag på att jag inte har min hemnyckel men tänker att det är lugnt, vi har ju alltid extranyckeln hängande ute. Kliver av bussen och masar mig hem, ingen extranyckel. Satan, jag kommer inte in och nästa buss upp till stan går kl 14.00 och mina föräldrar jobbar och jag vet inte hur länge. Så jag tar min väska och springer tillbaka till busshållsplatsen och hoppas att min buss inte redan åkt iväg, det hade den inte och jag kliver således ombord på samma buss jag åkte ner med och drar ihop hela historien lite kort för busschauffören och förklarar varför jag inte kommit åt mitt busskort. Hon skrattar och jag frå åka med upp igen.
Väl tillbaka i skolan för andra gången, trött som ett as och lite bitter över min morgon halar gliringar över mig.. suck. Nåväl vår enda lektion börjar och ungefär hälften av klassen är där, efter 15 min går några till och vi gör absolut ingenting på lektionen. Jag har inte med mig min bok, jag har glömt den med. Bosse är arg och säger att då kan jag lika gärna gå. Fint, jag gick. Sätter mig utenför lärarrummet och läser tidningen i en timme för att vänta på bussen hem. Jåkers kommer och ger mig läxa, jippi.
Klär på mig, springer iväg till bussen och måste nu berätta historien om min dag för en ny busschaufför som ser bister ut men låter mig åka med.
Hela dagen har jag försökt få tag på mina föräldrar för att veta när de slutar men inte lyckats. Tänker att det är nog lugnt eftersom mamma frågade om jag skulle äta hemma idag, då bruker de vara hemma när jag slutar.
Eftersom bussen inte åker in till oss den här turen så måste jag hoppa av längre bort och stress-går hem i kylan och tänker, snart är jag hemma, snart. Väl hemma är inte bilen här. Det är inte sant, det kan inte vara sant. Tänker jag men lik förbannat är det sant och det skrattar mig rakt i ansiktet.
Känner åter efter om extranyckeln är där, men det är den inte, såklart. Så jag går in i carporten, fryser som ett svin och väntar.. och väntar. Får syn på ett liggunderlag och en sovsäck som jag drar fram och lägger mig på golvet, svinkallt. Sovsäcken är nästan frusen. Där ligger jag nu på golvet i carporten med en frusen sovsäck över mig och skrattar. Skrattar år mig själv, åt världen och åt min dag. Efter 40 minuter kommer mina föräldrar och min näsa är nu nästan död av kyla.
Kanske har jag blivit en aning klokare idag? Jag önksar i alla fall att den här dagen har gett mig något..
Något förutom dåligt samvete för att jag drar in oskyldiga människor på msn för att sedan somna innan man hinner börja prata.

19/2 - jag borde förstått att dagen skulle bli fördjälvig. Det är ju så ironiskt och klockrent tajmat så man kan gråta.