etteko

Ännu en natt med ingen sömn och inatt har jag verkligen försökt. Lönlöst som vanligt.
Istället har min hjärna ägnat sig åt att störa mig med eviga grubblerier och funderingar, plus att den finska polkan spelades på repris i huvudet inatt igen. Det är helt sjukt, där låg jag i min säng och funderade och försökte sova och så kommer polkan krypandes, först svagt, sedan starkare och starkare och sen spelas den på full volym och jag kan inte stänga av den, även de verser jag inte kan spelas upp. Det är ju sjukt, jag är ju sjuk. Men det var i och för sig ingen nyhet.
Jag lyckades sova en timme och under resten av natten sysselsatte jag mig med att göra tre försök att skriva ett blogginlägg, ytterligare några försök att skriva på forumet. Lönlöst även det så jag gav upp och gav mig istället in på att få lite ordning i mitt fy-så-bubblans-ruggigt stökiga rum. Nu har jag sorterat in alla kläder och ställt i ordning en del. Resten tas när tillfälle ges. Och ja, jag är urbota sur på mig själv för att jag blivit så skrämmande tjock att hälften av min garderob inte längre passar. Imorn är det en stadig frukost som gäller och sedan bröd och jävla vatten tills 10 kilo är väck, satan under tån under tån!

Jag ska föresten försöka sluta svära så nedrans mycket. Det är inte klokt hur jag har börjat prata, ibland blir jag rädd själv över hur otrevlig och onödigt arg jag låter ;P
Så nu ska här bli ändring på både det ena och det andra!

Som sagt, inatt har jag kommit till vissa slutsatser ("och jag har mina misstankar riktiade mot en speciell person, jag tro dock inte det vore.. blablabla") Jag behöver gå ner i vikt, inte köpa nya kläder, jag HAR nya kläder för sjutton gubbar! Jag behöver nya sockar och nya smycken. Summasummarum: jag behöver bli rik!

Nej men se på katten, nu måste jag visst vakna, nu ringer min väckarklocka. God morgon!
Och ja, ursäkta alla störda inslag men man blir lite rubbad efter för många veckor med för lite sömn och för mycket ångest. I helg lugnar det sig, då försvinner det näst största ångestmomentet ; prodden. Sedan är det bara "bara" religionsarbeterna, nkarbetet och den alltid så högt älskade KUHIN kvar..

Voivoi!

I brist på IQ och annan nödvändig substans (distans).

Och en dag skola också det förtappade flickebarnet finna sitt kall i livet.
Låtom oss bedja, ty livet har sin hämnd att ta ut.

Nej, nu katten surrar jag igen. På tal om surra.. *börjar sjunga*
"Hemma i mitt hus, där jag ska bo.
Där är det fullt av kärringar ni tro.
Arga som bin, fula som svin.
Surrandes om varandra!"

Idag har jag träffat The Real Group med resten av kören. Det var inte, inte tråkigt och de var sjukligt duktiga.
Dessutom ska jag gifta mig med basens röst. Hela rummet vibrerade när han körde sina bastoner och det är något som får mina små mys-le-kuttra-nerver att vibrera. Sjungande basröster är ett av det bästa som finns.
Det får mig att vilja dra upp axlarna, kura ihop mig under en filt och låta "njinjinjinji".

Det är lite svårt att inte ta åt sig av alla försmädligheter men där finns alltid något jag kan skratta åt.
Alla dessa övertygelser om att "jag skiter minsan i dig" och överbollningar "det var du, inte jag" och så ändå dessa små arma försök att klämma åt mig. Det blir nästan gulligt och får mig att dra ihop ansiktet och låta som att jag pratar till en treåring med reducerat förstånd när jag lutar mig fram mot datorskärmen, nyper den i "kinderna" och säger "puss på dig med, gullunge". Sedan blir det lite lättare att se bort från allt det elaka och falska och bara skratta år hur grymt patetiskt det är att aldrig ge upp.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu, jag är inne i en energirik period. Jag vill göra så mycket som möjligt hela tiden, få ut så mycket som möjligt av varje dag, varje ögonblick. Jag är som mitt uppe i livet och jag är glad nästan jämt. Och är jag inte glad så blir jag snabbt glad igen. Jag har slutat älta tror jag. Förut gjorde jag alltid det, jag ältade och vred och vände på allting. Numer försöker jag skaka av mig det oviktiga och ägna mig åt mitt liv och min livsglädje istället.
Låter jag som en hippie?

Jag vill inte gå och lägga mig på kvällarna för då går jag miste om så mycket jag hade kunnat göra under natten istället för att sova. Det och slutprodden är ingen bra kombination. Det, slutprodden, skolarbeten och arbetssökande är en ännu sämre kombination. Men vet ni vad? Det gör inget, det löser sig. Jag vet ju att jag tar mig i kragen när jag verkligen måste :)

Vi har lyckats skära ner första akten från 1,45 till 1,03 idag. Vi är duktiga. Nackdelen är ju att nu måste man plugga om manuset på nytt, men det är det sjutton värt. Jag har också hittat (lånat) kläder till min karaktär nu. Känns stabilt. Så gó vänner, snart blir jag blond! Aaaaahh, jag blir skakis när jag tänker på det. Ska JAG bli blond? Jag som inte varit blond sen jag var det naturligt och då var jag 6 år. Mest troligt kommer jag se ut som ett sinno så njut nu de sista dagarna då det går att titta på mig utan att få spader :) Nå, jag tänkte ju ändå klippa mig sedan så blir det slitet är det inte hela världen och ser jag ut som ett sinno så får jag färga tillbaka illa kvickt efter proddens avslut.

Jag har fört tankebollning med mig själv angående detta att vara blind. Vi har frågat Roland och långa diskussioner har det blivit tillsammans med andra intresserade. Vi frågade vad han såg, om han såg svart eller vitt eller så och han förklarade det ganska bra, jag förstor inte då, men jag tror jag gör det nu. Han sa det att en människa som har kunnat se och sedan blir blind kan säga vad det är han ser. Om det är svart, vitt eller ljusreflektioner men Roland som aldrig har kunnat se vet inte vad syn är. Hans synnerver går inte ända fram så han vet inte vad syn är, han ser ingenting för han vet inte vad det är. Det är svårt att förstå eller hur?
Men så började jag tänka igår när jag stod framför microvågsugnen att, vad ser jag? Jag har ju mitt synfällt som alla andra som kan se. Men vad finns utanför det? Ni vet, om man sträcker händerna bakåt utanför synfältet så syns de ju inte. Men vad finns där? Vad ser vi där? Ingenting! Inte jag i alla fall. Det är inte svart, inte vitt, inte ljusreflektioner. Det är ingenting där. Skulle det vara svart så skulle det ju vara störande, tänk att halva synfältet skulle vara svart. Grejjen är ju att precis som med Roland så skickar inte synnerverna ut bilder till hjärnan om hur det ser ut där, för det finns inga synnerver där. Samma som med Roland, han synnerver går inte ända fram och vi har inga synnerver som uppfattar det utanför vårat synfält. Och vad ser vi där? Ingenting helt enkelt. Inget alls. Vi får inga impulser därifrån.

Nu ska jag ta lite glass och slå igång tv:n för att dra nytta av denna natt också.
Eller så kanske jag lagar mig lite dillstuvad tonfisk?
Hur som helst...
Godnatt allihop och hoppas ni får en behaglig söm med önskvärda drömmar.
Tjing!