Skrivkramp, kramp, kärlkramp, kramp..
Nu har vi alla fått se prov på den skrivkramp som emellanåt drabbar mig och min överhettade hjärna. Jag har inte ritkigt haft tid heller till att ägna mig åt skriverier och annat jag brukar fylla upp mina dagar med. Numer är jag en ytterst arbetssam flicka som arbetar 9-18 med att besvara frågor och påståenden som:
1. Hur gammal e kyrkan? (Sagt på skånska)
2. Detta var speciellt! (Även det sagt på skånska)
3. Kan du inte berätta lite om vad du vet? (En guids mest irriterande fråga)
Och såklart, minst 10 personer om dagen, oftast med denna formulering:
- Du, Ishotellet, var ligger det någonstans?
- Det ligger längst den stora vägen ni kom efter, receptionen har en hundlsäde på taket och det är en liten stugby just där. Men ishotellet har ju smält nu när det är sommar.
- Vadå? Finns det inte året om?
- Nej. Det smälter när det blir varmt men de har en utställning i en ishangar där om ni vill kika in.
- Men själva hotellet finns alltså bara på vintern?
- Ja.
Och alla verkar ytterst förvånade över det chockerande faktum att ishotellet som är gjort av IS smälter när solen lyser på och det blir sommar. Det är väldigt roligt :)
För övrigt njuter jag som katten av att skolan äntligen är slut och att jag nu får slippa alla och aldrig mer behöver låtsas eller svälja all ursinnig aggression som jag bara vill spy över alla idioter! Jag avskyr er alla och jag mår illa när jag tänker på hur allt har fått vara och att alla som alltid vetat aldrig gjort något. Idioter, idioter, idioter, det finns ingen som helst ursäkt. Ingen som helst ursäkt. Skillnaden är att nu behöver jag aldrig mer låtsas, aldrig mer lyssna, aldrig mer bry mig, aldrig mer fortsätta vara snäll bara för att klassen ska fungera. Vi är ingen klass, vi var ingen klass och jag kommer aldrig räkna oss som en klass. Tack för mig, det är så könt att slippa alla omständigheter.
Allt som fanns var feghet, feghet och åter feghet. Jag avskyr feghet och jag avskyr att vuxna män kan tillåta sig denna feghet under de omständigheter som faktisk rådde och pågick mitt under näsan på dem och att de alltid vetat, alltid vetat. Och jag avskyr denna falskhet som klumpade sig i luften som tjock slemmig massa och nästan kvävde en så fort man klev in i samma rum. Och jag hatar hur jag har blivit behandlad och hur andra behandlats och det finns ingen usäkt, ingen som helst ursäkt. Inte av er, inte för det här, ingen som helst ursäkt.
Jag har sagt det förut och jag kommer fortsätta säga det till den dag jag dör. Ingen sätter sig någosin på mig, ingen är förmer än mig, ingen kan trampa på mig, få mig att känna mig mindre värd på grund av deras egen mindrevärdeskännsla, jag är bra och alla är lika bra och ingen idiot kan någonsin ändra på mig.
1. Hur gammal e kyrkan? (Sagt på skånska)
2. Detta var speciellt! (Även det sagt på skånska)
3. Kan du inte berätta lite om vad du vet? (En guids mest irriterande fråga)
Och såklart, minst 10 personer om dagen, oftast med denna formulering:
- Du, Ishotellet, var ligger det någonstans?
- Det ligger längst den stora vägen ni kom efter, receptionen har en hundlsäde på taket och det är en liten stugby just där. Men ishotellet har ju smält nu när det är sommar.
- Vadå? Finns det inte året om?
- Nej. Det smälter när det blir varmt men de har en utställning i en ishangar där om ni vill kika in.
- Men själva hotellet finns alltså bara på vintern?
- Ja.
Och alla verkar ytterst förvånade över det chockerande faktum att ishotellet som är gjort av IS smälter när solen lyser på och det blir sommar. Det är väldigt roligt :)
För övrigt njuter jag som katten av att skolan äntligen är slut och att jag nu får slippa alla och aldrig mer behöver låtsas eller svälja all ursinnig aggression som jag bara vill spy över alla idioter! Jag avskyr er alla och jag mår illa när jag tänker på hur allt har fått vara och att alla som alltid vetat aldrig gjort något. Idioter, idioter, idioter, det finns ingen som helst ursäkt. Ingen som helst ursäkt. Skillnaden är att nu behöver jag aldrig mer låtsas, aldrig mer lyssna, aldrig mer bry mig, aldrig mer fortsätta vara snäll bara för att klassen ska fungera. Vi är ingen klass, vi var ingen klass och jag kommer aldrig räkna oss som en klass. Tack för mig, det är så könt att slippa alla omständigheter.
Allt som fanns var feghet, feghet och åter feghet. Jag avskyr feghet och jag avskyr att vuxna män kan tillåta sig denna feghet under de omständigheter som faktisk rådde och pågick mitt under näsan på dem och att de alltid vetat, alltid vetat. Och jag avskyr denna falskhet som klumpade sig i luften som tjock slemmig massa och nästan kvävde en så fort man klev in i samma rum. Och jag hatar hur jag har blivit behandlad och hur andra behandlats och det finns ingen usäkt, ingen som helst ursäkt. Inte av er, inte för det här, ingen som helst ursäkt.
Jag har sagt det förut och jag kommer fortsätta säga det till den dag jag dör. Ingen sätter sig någosin på mig, ingen är förmer än mig, ingen kan trampa på mig, få mig att känna mig mindre värd på grund av deras egen mindrevärdeskännsla, jag är bra och alla är lika bra och ingen idiot kan någonsin ändra på mig.
"Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv"
Jag är inte tyst. Jag avskyr er alla!
Kommentarer
Trackback