etteko

Nu har vi alla fått se prov på den skrivkramp som emellanåt drabbar mig och min överhettade hjärna. Jag har inte ritkigt haft tid heller till att ägna mig åt skriverier och annat jag brukar fylla upp mina dagar med. Numer är jag en ytterst arbetssam flicka som arbetar 9-18 med att besvara frågor och påståenden som:
1. Hur gammal e kyrkan? (Sagt på skånska)
2. Detta var speciellt! (Även det sagt på skånska)
3. Kan du inte berätta lite om vad du vet? (En guids mest irriterande fråga)
Och såklart, minst 10 personer om dagen, oftast med denna formulering:
- Du, Ishotellet, var ligger det någonstans?
- Det ligger längst den stora vägen ni kom efter, receptionen har en hundlsäde på taket och det är en liten stugby just där. Men ishotellet har ju smält nu när det är sommar.
- Vadå? Finns det inte året om?
- Nej. Det smälter när det blir varmt men de har en utställning i en ishangar där om ni vill kika in.
- Men själva hotellet finns alltså bara på vintern?
- Ja.

Och alla verkar ytterst förvånade över det chockerande faktum att ishotellet som är gjort av IS smälter när solen lyser på och det blir sommar. Det är väldigt roligt :)

För övrigt njuter jag som katten av att skolan äntligen är slut och att jag nu får slippa alla och aldrig mer behöver låtsas eller svälja all ursinnig aggression som jag bara vill spy över alla idioter! Jag avskyr er alla och jag mår illa när jag tänker på hur allt har fått vara och att alla som alltid vetat aldrig gjort något. Idioter, idioter, idioter, det finns ingen som helst ursäkt. Ingen som helst ursäkt. Skillnaden är att nu behöver jag aldrig mer låtsas, aldrig mer lyssna, aldrig mer bry mig, aldrig mer fortsätta vara snäll bara för att klassen ska fungera. Vi är ingen klass, vi var ingen klass och jag kommer aldrig räkna oss som en klass. Tack för mig, det är så könt att slippa alla omständigheter.
Allt som fanns var feghet, feghet och åter feghet. Jag avskyr feghet och jag avskyr att vuxna män kan tillåta sig denna feghet under de omständigheter som faktisk rådde och pågick mitt under näsan på dem och att de alltid vetat, alltid vetat. Och jag avskyr denna falskhet som klumpade sig i luften som tjock slemmig massa och nästan kvävde en så fort man klev in i samma rum. Och jag hatar hur jag har blivit behandlad och hur andra behandlats och det finns ingen usäkt, ingen som helst ursäkt. Inte av er, inte för det här, ingen som helst ursäkt.
Jag har sagt det förut och jag kommer fortsätta säga det till den dag jag dör. Ingen sätter sig någosin på mig, ingen är förmer än mig, ingen kan trampa på mig, få mig att känna mig mindre värd på grund av deras egen mindrevärdeskännsla, jag är bra och alla är lika bra och ingen idiot kan någonsin ändra på mig.

Trots en dålig dag, en kass morgon och en ännu sämre och mer upp-fuckad hjärna så måste jag ju säga att livet känns en aning lättare. Kanske inte just nu, för just nu är allt skit och åt helvete, men annars, bortsett från min nyligt inflyttade elaka tvillingsyster som kom med en bunt pms i inflyttningspresent så är jag faktiskt mer lycklig och lätt om hjärtat än någonsin. Det har jag varit i några månader och tänker så fortsätta vara, det är inte mycket som kan sänka mig nu mina vänner :)

Skyll det på tillfälligheter, återkommande fenomen, tur eller dumhet om ni vill men när det kommer till sin spets, eller grund, så är det ändå jag som vet, ändå jag som har kollen och kontrollen, ändå jag som bestämt, beslutat och uträttat och kommit just dit jag siktat. Och glad är jag, skiner gör jag och lätta steg tar mina skor.

Patetiska idioter tar jag med en klackspark, sätter på mig solbrillorna, svänger på svansen och fortsätter leva som det högst livsglada, äventyrslystna flickebarn jag fötts till och äntligen återfunnit.

_____________________________________

Morgonen har trots allt artat sig bra, efter en genomplöjd bok, ett knäckflarn och lite pepp-musik har humöret stigit och problemen känns mindre igen. Det är ju det jag säger! Det kommer små dalar och lik förbenat, hur hopplöst det än känns, så är jag tillbaka på rätt spår igen innan jag vet ordet av. Det tyder ju faktiskt bara på en sak; jag mår bra på riktigt!

Ännu en natt har jag suttit vaken och låtit tårarna rinna över hur vackert allt kan vara. Inatt läste jag en novell om en samling människor som åker ut till en stuga där ingenting är som det skulle och ingenting blev som det var tänkt. Det hela slutade med en så ljuvligt söt lesbisk kärlekshistoria och än en gång slås jag i magen av hur allt kan kännas, hur stort saker kan vara och så kommer jag på mig själv med att sitta leendes med fuktiga kinder och tycka om världen. Tänk vad vackert det är att leva, tänk vad mycket vackert vi kan göra det till..

Kanske är jag bara tokig men det är så skönt att känna sig fri och den här morgonen kommer med ännu några löften om en bra dag, ett glatt liv och lyckliga slut i massor. Just nu hade jag kunnat skriva en riktigt sliskigt lycklig barnsaga.

Trots min föga vila och icke existerande sömn ger solen och det vackra vädret utanför mig just så mycket kraft jag behöver för att leva idag med. Nu ska jag ner, dricka ett glas juice och sedan ge mig ut på en liten jogging-runda. Synd bara att jag inte kan bege mig ut i skogen med tanke på att vi har en björnhona med ungar här i trakterna just nu. Det säkra före det osäkra och till bäcken bär det av mig mig och mitt gallretande leende.

Som sagt, småproblem och patetiska männsikor och påståenden tas med en klackspark och nu ger jag mig ut och flyger iväg för en sekund..

Lycka..