etteko

Ja, igår var det full rulle igen. Vi var på topp, publiken var på topp och det blev en riktigt bra show med stående ovationer som följd.
Och när jag väl pratar om stående ovationer så måste jag få säga att folk som tar för vana att göra stående ovationer åt varje teater de går på tar död på ovatinernas charm och glädje. Det gör mig bara ledsen för stående ovationer är något man ska få när man har gjort något riktigt ruskigt bra, inte för att det ska vara så.

Nu gled jag visst lite utanför ämnet, tillbaka till revyn.
Idag är sista föreställningen och det känns.. ok, men ändå väldigt trist. Det blir alltid så oerhört tomt efter revyn. Å andra sidan är det tomt under revyn också, det är den där känslan.

Revyn är så bra, och så dålig. Så oerhört bra och dålig. Aldrig är man mer tillsammans och har så kul och aldrig är men mer ensam och grubblande. Igår var en ensam dag, trots allt folk och allt ståhej var det ensamt. Jag hoppas att idag blir en dag med gemenskap ochg inte ensam gemenskap. Nu pratar jag konstigt igen..

Och varför finns den där viljan att bara sätta sig ner och skrika?
Varför finns den där oron?
Och varför finns den där längtan som kan få mig att lämna allt och gå?




"Part of me laughs
Part of me cries
Part of me wants to question why"