etteko

Nu är jag hemma igen, efter en mycket trevlig helg i Umeå med allt Umeåfolk det innebär.
Ett stycke fattigare, några insikter rikare.

Jag hittade världens mest ultimata halsduk till världens mest obefintliga kappa.
Fan, fan, fan..nu har jag sökt i hela Kiruna, Luleå, Skellefteå och Umeå utan att hitta en vettig kappa.
Jag har tillochmed varit in på B-young och frågat om de kan ta in fler, men icke.
Livet hatar mig och min vår är dömd att misslyckas.. eller ja, nästan.

Resan ner var en resa som var så misserabelt dålig så ni vill inte veta. Resan upp däremot var riktigt mysig. Sov hela vägen från Umeå till Boden. Från Boden och upp läste jag tog det lugnt.
Tvärs över gången satt en man i kankse 25-år åldern, han såg snäll ut. (Till skillnad från bitchen som satt mittemot mig på vägen ner.)
Det visade sig att han var både snäll och rolig när en man i 60-års åldern satte sig bredvid oss full som en fura men trevlig som attan. Han var tydligen en bandit från Norge som pratade en blandning mellan Norska, Svenska, Finska och Franska.  Detta med inslag av allt för mycket alkohol gjorde honom ganska svår att förstå. Men roligt hade vi =)

Nu ska jag skriva mitt CV till Solstorm, märkte att man kunde maila också så det kanske inte är för sent än.

Jag har faktiskt saknat mina vänner här i stan, på riktigt. När jag är bortrest mindre än en vecka brukar jag inte sakna folk.. underligt.


Här välkomnas man hem av 37 graders kyla och ett stökigt rum.
Jag är frusen, hungrig och vill ha sällskap.
Sånt är livet..



I torsdags grät jag av lycka och lättnad.
Det har aldrig hänt förut, underbar känsla.