etteko

Du finns inte mer.
Du finns inte för mig mer än ett glas mjölk över din fula skalle.
Du finns inte för mig mer än mina skrynkliga lakan som omgående ska tvättas ut ur mitt liv.
Du finns inte.. för du fanns aldrig där.
Och jag förlorade inget, jag vann.
Jag vann tre helt underbara vänner som du i samma veva förlorade.

Och så sitter jag här och funderar på vad det är som gör att jag alltid lyckas springa på fel människor, vad det är jag gör för fel. Men jag gör inte fel, jag springer in i människor och är öppen nog att ge dem en chans som många sedemera visar att de inte förtjänade. Jag har alltid sett det som ett misslyckande, som att förlora. Men vad har jag förlorat då? Ett svin. Är det något att förlora egentligen? Jag sörjer inte över svinen, jag sörjer över behandlingen, jag sörjer över allt arbete som blir kvar åt mig efteråt. Jag sörjer över slöseriet med tvättmedel för att få de jävla lakanen rena igen.

Och jag blir förbannad och mår illa och vill helst kasta appelsiner men tappar bara en citron. Jag får impulser att boka tågresor lång, långt bort för massa pengar som jag inte har och går in på SJ:s hemsida och tittar lite tills jag kommer fram till att det för tusan är piratfest i helg som ingen, inte ens svinen, ska förstöra.
Det här är en sanning: För varje svin finns det fem motpoler.
Jag har dem alla fem och kanske är det värt svinen.

Det rättfärdigar inget, det förlåter inget och det får inget att bli glömt. Men likväl är jag vinnaren varje gång.