etteko

nee. I'm not the one to feel sorry for you.
I'm not the one över huvudtaget.

Nu är biljetterna bokade. Den 19:e far jag härifrån mot nya äventyr och vidder.
Det ska bli en uppfriskande förändring. Jag har bara lite ångest i hjärtat. Men det är bra, det betyder ju bara att det finns kärlek där som jag inte vill mista eftersom den är värd att ha ångest över.

Jag har nog inte insett det fullt ut själkv ännu att jag faktiskt flyttar ifrån allt bekant, allt kärt och alla rutiner till ett ställe jag inte vet något om, till människor jag aldrig träffat för att göra det jag gillar bäst - teater.

Jag är ingen duktig norrlänning. Jag fryser året om, jag ryser när snön knarrar under fötterna, arkliv är trångt och tjorvgt, skotrar går bara sönder, slalom bryter man benen av och jag är något ohemult mörkrädd och här är det bannemig mörkt dygnet runt under vintern, som dessutom är kall och framkallar knarr under skorna som gör att jag ryser vilket resulterar i än värre gåshud än den jag redan åsamkat mig på grund av kylan.. Nä, jag är ingen duktig norrlänning.
Men norrlänning är jag och bara för att jag ska flytta nu så dyker alla små underbara anledningar till att stanna kvar upp i mitt känsloliv. Så hur mycket jag än kämpar emot det har jag en stark känsla av att jag kommer tillbaka sen, när allt börjat stadga sig i livet och jag har ett ungefärligt hum om vad jag vill göra.
Jag är nog trots allt den Jukkasbo jag faktiskt är född till.
Det känns tragiskt.