etteko

Varför har jag denna skrivtorka? Jag får inte ur mig ett ord.. jag som alltid skrivit dagbok, dikter, texter, noveller, ja hela baletten. Nu sitter jag här med början till en liten bok solklart uppmålad i huvudet och ett antal påbörjade historier om saker som länge funnits i mitt tankeomlopp nedskrivna på avrivna lappar, påbörjade Word-dokument och sedan länge bortslängda gamla skolböcker..

Jag saknar den, den där förmågan att sätta ord på allt som surrar och värker i mitt huvud som jag alltid haft och som nu spårlöst verkar ha försvunnit. Likaså verkar nöjet i tilltalande ordföljder ha gått mig förbi. Och visst, nu sitter jag här petar på bokstavsknappar som den lilla bullbakande farmor som bor inuti mig länge velat göra och ändå får jag ingenting annat än komplicerade, hoptrasslade meningar ur mina, just nu, ganska sönderskurna fingertoppar. (Ja, jag gjorde misstaget att slänga ner några moraknivar i diskvattnet med andra vanliga bestick fast jag egentligen vet att man inte ska göra det. Så kan det gå när man är stressad och flyttkartonger står i hela lägenheten och magen är ganska upprörd över för lite mat och för mycket rostbröd och vatten..)

Och lik förbenat kommer den lilla djävulen i mig när jag väl får mat i magen och drar mig med sig med obönhörlig kraft och fast jag tänker på alla jag just i denna stund sviker, igen, så går det inte..

För övrigt går det inget vidare, som synes, med mitt återberättande av vår helt underbara resa. Nu tog det stopp igen så jag börjar på nästa mening..

Skolstarten närmar sig sakta men säkert (och absolut inte med buller och bång som jag först tänkt skriva, den är nämligen ovanligt tystlåten i år denna skolstart. Måhända beror det på att jag själv nu kan sitta ganska lugnt bredvid och se alla skolbarn åka upp med buss 501 Kiruna till sin första skoldag och jag själv kan fortsätta ägna mig åt mitt, inte allt för ivriga, jobbsökande. Nu är det bara för fröken latmask att ta sig i kragen för nu är det planer på G.) Och just nu sitter jag och funderar över varför jag gjorde ungefär hela textstycket till en parentes.

Nu dog det, nu går jag... och kommer tillbaka när jag får ett stört infall igen.

För övrigt var det något fel på mig, som väntat. Åtgärder vidtages..
Nu ska jag fortsätta ägna mig åt att snart fylla år och önska mig något roligt i present. Är det föresten någon mer än jag som ser det stora nöjet i ett strykgärn och en strykbräda? Som jag trodde, det är lika jag går och sover.
Natti!