etteko

"I remember when.. I remember, I remember when I lost my mind.
It was something so special about that day.."
..det var i fredags

"Gud förlåter inte!
För Gud har aldrig dömt!!"
Det finns ingen synd, det är ett påhitt av kyrkan.
Ja, det finns i alla fall ingen synd gentemot gud, bara gentemot andra människor och djur.
..och folk undrar varför man inte kallar sig kristen, herre gud.

Ja vilken helg hörni tjejer. Den går helt, helt klart under en egen kategori.
Helt vrickat, stört, tokigt och helt underbart.

I remember when I lost my mind..
..i fredags.
Och det har hållt i sig hela helgen, jag kan ju bara undra hur veckan ska gå.

Tjing!

Alldeles för mycket vin för en tisdag.. nu natten.

Sov sött!

Det är så skönt, varje fredag är det skönt att det är helg och varje måndag är det skönt att det är skola igen :)
Jag är fortfarande kär i Carl-Einar Häckner och lycklig över hans show.

Det har varit en grymt lugn helg, missade demonstrationen i Malmö dock, det var synd. Hade jag vetat att den skulle vara skulle jag nog lagt mina pengar på att åka dit och demonstrera mot Sverige Demokraterna. Sånt jävla skit!
Jag ska inte ens ge mig in på att tänka på det nu för då kan jag inte sova.. istället ska jag oroa mig så att inte min gullis Rola från "oooh! LIBANON!" tar min cyckel. För det gör "dom" ju allihop.. eller hur var det nu?
Fy fan!

Jag har suttit på mitt rum exakt hela helgen. Två gånger har jag gått ut för att bre tre mackor och sen gått in igen. Det har varit så skönt! Jag har gjort så mycket som jag behövt göra, jag har läst, utforskat och skrivit.
Det händer saker mina vänner, det händer saker.

Det är så dumt, för det finns saker jag vill dela med er här men inte kan på grund av vissa läsare. Det fanns en tid innan allitng då jag pratade av mig här men efter vissa händelser törs jag inte det mer. Det handlar på ett sätt om att rädda mig själv... från allt det som skulle ploppa upp igen om jag tillät min hjärna att tänka på det, jag gör inte det.. tänker på det alltså. Men jag drömmer, mycket.
Kanske jag ska hälsa på Jan trots allt?

Nu ni, nu ska jag sova om drömma om min prins.
Det var tredje natten inatt jag drömde om honom, han är bra han.
Han är bokstavligen talat min drömprins :)

I will survive, even this.

Eufori! Jag har känt det! Jag har känt det idag och det fick mig att inse att jag känt det åt minstone en gång innan, när jag såg Mamma Mia.

Jag känner det än och jag har bestämt mig. Den dagen jag faller för någon ska det kännas så här!
Den dagen jag faller för någon, ska jag falla för honom som jag faller för Carl-Einar Häckner!
Och nej, jag faller inte för den nära 40-åriga gullplutten. Jag faller för honom på grund av den känsla han ger mig..
(och visst, inte skulla jag shasa bort honom om han kom och knackade på)

;)
Hah, nu ska jag över till Rola på te och prata om kvällens show och min nya kärlek.
Tjing!

Jag har just haft en totalt meningslös disskussion med en man som knackade mig på axeln i morse och sa "du, jag vill prata med dig ikväll". Det började med tystnad, tystnad och tystnad..
"Du drar ut mig för att du vill prata och så säger du ingenting, det är ju meningsfullt. Säg något!"
Sen började det, och fortsatte och jag blev absolut inte ett uns klokare av något som sades. Sades det ens något av vikt? Nej.

Vissa saker säger bara sig självt. Det är helt självklart.
"Du var aldrig en billig hora för mig.."
Vad var jag i så fall?

Jag är leds på att vara arg.. jag är så leds.
Jag är så jävla leds på all skit som förljer mig som flugor på väggarna.
Jag har så mycket annat jag vill lägga min energi på, som jag lägger min energi på. Ända tills det dyker upp en fluga från förr, eller som nu, en helt ny fluga.

Jag har börjat känna mig som en elektriskt flugsmälla. Jag tror det är det att jag faktiskt börjat inse vad det är jag har varit med om..

Jag är så jävla leds.
Leds på allt som spökar i mitt huvud.
Leds på allt som är förstört.
Leds på allt som förstördes..

Ni är ena jävla svin!
Och här sitter jag, och arbetar med allt som blev kvar..

Oboy, det har varit en hektisk tid och nu sitter jag här, alldeles för trött för mitt eget bästa och behöver egentligen plugga in mitt manus och läsa två monologer..

Nu är det måndag och det har varit ett brutalt uppvaknande ur dimman under helgen, myshelgen, som varit. Jag saknar alla goa gubbar från pojk-kollektivet. Som tur är ska vi nog dit ihelg igen ;)
Än en gång har jag lyckats kläcka ur mig små djupa funderingar som alltid envisas med att dyka upp under tiden i dimman, såsom;
Hey, min mun har förlorat förmågan att smälta choklad!
och..
Det känns som att jag har svalt mig själv och fastnat i halsen..

Det är bara bevis på att vi har haft roligt och jag har fått träffa Johan till på köpet :)

Så nu sitter jag här, lite lycklig och lite bitter på dessa envetna flugor som sitter på min omsorgsfullt ommålade vita vägg.
Jag vill radera dig och alla dina fluganhängare från jorden..

Det är bara en sanning.. det är bara ett hat.
Flugor!

Du finns inte mer.
Du finns inte för mig mer än ett glas mjölk över din fula skalle.
Du finns inte för mig mer än mina skrynkliga lakan som omgående ska tvättas ut ur mitt liv.
Du finns inte.. för du fanns aldrig där.
Och jag förlorade inget, jag vann.
Jag vann tre helt underbara vänner som du i samma veva förlorade.

Och så sitter jag här och funderar på vad det är som gör att jag alltid lyckas springa på fel människor, vad det är jag gör för fel. Men jag gör inte fel, jag springer in i människor och är öppen nog att ge dem en chans som många sedemera visar att de inte förtjänade. Jag har alltid sett det som ett misslyckande, som att förlora. Men vad har jag förlorat då? Ett svin. Är det något att förlora egentligen? Jag sörjer inte över svinen, jag sörjer över behandlingen, jag sörjer över allt arbete som blir kvar åt mig efteråt. Jag sörjer över slöseriet med tvättmedel för att få de jävla lakanen rena igen.

Och jag blir förbannad och mår illa och vill helst kasta appelsiner men tappar bara en citron. Jag får impulser att boka tågresor lång, långt bort för massa pengar som jag inte har och går in på SJ:s hemsida och tittar lite tills jag kommer fram till att det för tusan är piratfest i helg som ingen, inte ens svinen, ska förstöra.
Det här är en sanning: För varje svin finns det fem motpoler.
Jag har dem alla fem och kanske är det värt svinen.

Det rättfärdigar inget, det förlåter inget och det får inget att bli glömt. Men likväl är jag vinnaren varje gång.

Inte nu efter min upptäckt av det riktiga livet. Det skulle vara helt omöjligt för mig att komma tillbaka.
Jag tycker synd om alla inrotade stackars själar som klagar på alla som har mod nog att lämna det trygga, tråkiga, fördjävliga liv de lever och sticker långt, långt bort. Jag tycker synd om alla som tror att de har allt men aldrig har provat något annat. Jag tycker synd om alla som är så trångsynta att de inte kan se andra möjligheter och jag är glad att ni inte längre finns i min vardag som små energitjuvar som äter mig inifrån och trycker på mig för att jag minsan inte ska tro att jag är något.

Men vet ni.. jag är så jävla mycket mer än ni någonsin ens skulle våga drömma om att bli. Jag är så jävla levande att det är helt sjukt och jag unnar er ingenting. Jag tror det kallas hat och jag trodde inte jag var mäktig nog att känna sådana känslor. Så grattis, ni har gjort mig mäktig nog!

Och nu sitter jag här, livs levande i mitt underbara, trånga internatrum och känner mig sjukt lyckligt lottad. Lycklig att jag är här, lycklig att jag lever, lycklig att jag är lycklig och jag sätter lite värde på att jag träffat alla dessa mögliga idioter som fått mig att må piss halva mitt liv för annars hade jag inte varit här, jag hade inte varit den jag är och jag hade kanske inte varit så här glad.
Och visst finns det idioter här med, jag har redan träffat två. Men jag har lärt mig sålla bort sådant som jag inte vill ha. Jag har lärt mig att acceptera mina åsikter och känslor och jag växer så mycket här att jag nästan får växtvärk i själen.

Och jag kommer aldrig tillbaka, aldrig helhjärtat, för jag har flyttat. Inte bara kroppsligt, jag har flyttat helt och hållet.
Och det här är kanske inte mitt hem, mitt hem har jag bara i mig. Som en liten varm, glödande boll är hemmet i mig och jag är glad att jag har insett det. Där jag är, där är jag hemma och när jag kommer tillbaka vecka 44 så kan ni ge er tusan på att jag plockar ut den bollen och lämnar den här, den ska inte med dit upp igen.
En dag, inte så långt in i framtiden, kommer jag plocka ut mitt hem och bygga upp det på en fin plats någon annanstans som inte heter Kiruna. Någonstans... och jag har en liten känsla om var det kan bli.

Nu ska jag inte längre filosofera, nu har jag varit djup nog för stunden. Jag ska ta en lång uppfriskande dusch, sluta må illa (jag mår alltid illa när jag är på dåligt humör och med tanke på att jag ser en av dessa mögliga idioter varje dag mår jag således också illa varje dag), ringa Mjölle och ta en romantisk promenad till.. skräll! ICA ;P

Jag saknar er mina små tokar uppifrån norr, snart ska jag klampa in i era liv och tvinga er att umgås med mig en hel vecka så jag får tillbaka mina norrländska manér ;)

Gulle!