etteko

Nu har jag grinat hela eftermiddagen så nu får det banne mig vara nog!
Men det är så svårt när alla är så söta. Ida och Vic var här med tårta och ett bildkollage och jag kunde faktiskt hålla mig då men så fort dom åkte så höll jag på att grina ögonen ur mig och det tar ju aldrig slut.
Ush vad jag kommer sakna er era små hollon! <3

"Let the rain come down
and wash away my tears
Let it fill my soul
and drown my fears
Let it shatter the walls
for a new sun
A new day has come"

Love!

Nu har jag packat nästan allt, bara det här vanliga som tandborste och smink kvar, det som man alltid måste ta sist.
Tre flyttkartonger blev det, och så min stora otympliga (men snygga :P ) väska.
Jag har varit så avtrubbad över hela den här flytten de senatse två-tre veckorna och i dag kom jag fram till att just det har varit min resfeber. Jag brukar inte få resfeber så jag har inte känt igen det men nu sitter jag här med en krånglig mage, några nätter med dålig sömn bakom mig, en ångestklump i halsen över allt jag tror jag kommer glömma här fast jag vet att jag är bra på att packa ner allt.
Känner mig grymt virrig och stirrig, sitter fortfarande i nattlinne trots att jag varit vaken sen åtta. Allt går trögt, fingrarna rör sig så långsamt och jag får huvudvärk så fort jag vrider på skallen.. resfeber! Eller kanske flyttfeber..

Tänk om jag inte blir omtyckt då? Jag kanske är jätte ful och dålig på att spela teater och har en knasig dialekt? Jag kanske har fula kläder och konstiga åsikter och skumma tankar? Jag kanske inte alls passar in? Jag tror jag kommer svimma på planet, eller tåget, eller skolan.. eller på alla tre ställerna.

Åh, det här kommer bli så jävla bra :D
Och jag kommer grina för sån är jag, jag är blödig och jag gråter när jag blir rörd, och ledsen, och arg, och glad, och när jag ser något vacker och när jag läser en bra bok och när jag tänker på alla som kan dö ifrån mig. För det gör jag, jag tänker på alla som kan dö ifrån mig. Jag är nog en väldigt känslosam människa, inte känslig, känslosam och det är helt underbart. Jag blir lätt glad, lyrisk, lycklig, ledsen och arg. Jag tror jag är en krydda för mitt eget liv.

Och jag kommer gråta över alla underbara som jag lämnar här.
Lilla Ida och lilla Vic. Hur ska jag klara mig?
Nä, nu blir jag känslosam igen och jag har inte tid för tårar nu.. måste packa ner datorn.

Tisdagen den 19:e augusti och Sara blir Blekingebo.
Det är något att sätta en postitlapp för.

...

Nu ska jag börja packa ihop mitt liv för att flytta på det.
Feels.. good!

Summa: Jag har mycket saker.

Sara och hennes gode vän Micke sitter i telefon med varandra i dryga timmen, när denna timme börjar lida mot sitt slut styrs samtalsämnet in på kändisar när Micke säger:

Micke - Åh, jag trodde det var din favorit på tv. Men det var det inte.
Sara - Vilken favorit?
Micke - Han från Brokeback..
Sara - Den ljusa eller mörka?
Micke - Den mörka..
Sara - Ah, Jake Gyllenhaal.. han är gullig. Men jag har kommit fram till att Heith Ledger också är min favorit och han är död så det är bättre att ha han som favorit så slipper man ha ångest över att snubben ska gå och gifta sig med en tant med två barn!
Micke - Vem ska gifta sig?
Sara - Jake! Och nu har han sparat skägg också.
Micke - Jasså..
Sara - Han är faktiskt skitsnygg i skägg!
Micke - Det är jultomten också!

Haha :D
Sen kom jag på mig själv med att veta skvaller om kändisar jag faktiskt inte bryr mig värst mycket i och kom till den självklara insikten att det beror på mitt arbete på macken, där ser man alla uppslag och där hör man allt prat.

Och så åter till summan av kardemumman: Vänner är till för att ge varandra ångest. Som min kära ovan nämnda vän aldrig glömmer att påminna mig om ;)

Night!

Okej, det börjar som landa i mig nu att jag fyller 20 år och ska flytta härifrån och att det faktiskt inte är fler än två som tänker ha avslutnings/födelsedags-fest med mig.

Det känns... otroligt, otroligt tråkigt.

Jag tror nog kanske att jag struntar i det här och bara flyttar istället. Det är ju trots allt bara ett 20årsfirande och avslutningsfest.. det är inte så jävla viktigt.
Jag har inte ens tänkt på de såhär innan jag fick ett telefonsamtal idag av en vän som var chockad över att ingen annan av mina vänner tänker komma.
Och det känns bara.. nej.

Det blir inget av, jag ids inte.

Gorma och Störman (Jag och Sebad) under årets revy. Klockrent :P

Idag har det hänt många lustiga saker.
Jag och Sebastian åkte bil och åt glass. Han åt en Magnum och jag åt en självmordsbenägen Daimstrut.
Sebastian frågar mig:
-Vill du smaka nya Magnum?
-Nej tack, jag gillar inte glass.
Svarar jag, varpå min daim blir förbannad och hoppar ur handen på mig och kletar socker mellan fingrarna på min andra hand. Snacka om att jag döda daimen efter det! Jag avskyr klet och speciellt socker mellan fingrarna.
Så alltså, arg glass = död glass! Haha :D

Sen har ju vår kära Sebastian tagit sig an en liten vana att replikera negativa påstående med att beskylla personen som yttrat sig för att vara just det negativa i fråga.
Tex:
Någon -Det här var ingen god soya..
Sebastian - Men DU är soya!

Någon -Det här var faktiskt ganska äckligt..
Sebastian -Men DU är faktiskt äcklig!

Idag upptäckte vi att det kanske inte passar så bra vid alla tillfällen när Sebastian skulle parkera och jag säger:
Sara -Hojja! Här skulle jag aldrig parkera!
Sebastian -Nå, värför inte då?
Sara -Det är ju så nedrans trångt..
Sebastian -Men DU är trång!

Och där är det nog dags att sätta punkt för ikväll..

Jag fick just jordarnas shock och tänkte att nu helvete är det inte bättre än att en viss person förtjänar en stor fet jävla smäll rätt i pannkakan. Det hade varit befogat, och skönt. Men som tur var så var det inte fullt så illa som jag befarade, för min del alltså. För någon annans del skulle jag fortfarande vilja dela ut den där smällen. Det hade varit befriande.
Och befogat är det mer än nog med eller utan den här fadäsen ändå, jävligt befogat.

På ett sätt hoppas jag bara på att få ett tillfälle.. att slå tillbaka.

nee. I'm not the one to feel sorry for you.
I'm not the one över huvudtaget.

Nu är biljetterna bokade. Den 19:e far jag härifrån mot nya äventyr och vidder.
Det ska bli en uppfriskande förändring. Jag har bara lite ångest i hjärtat. Men det är bra, det betyder ju bara att det finns kärlek där som jag inte vill mista eftersom den är värd att ha ångest över.

Jag har nog inte insett det fullt ut själkv ännu att jag faktiskt flyttar ifrån allt bekant, allt kärt och alla rutiner till ett ställe jag inte vet något om, till människor jag aldrig träffat för att göra det jag gillar bäst - teater.

Jag är ingen duktig norrlänning. Jag fryser året om, jag ryser när snön knarrar under fötterna, arkliv är trångt och tjorvgt, skotrar går bara sönder, slalom bryter man benen av och jag är något ohemult mörkrädd och här är det bannemig mörkt dygnet runt under vintern, som dessutom är kall och framkallar knarr under skorna som gör att jag ryser vilket resulterar i än värre gåshud än den jag redan åsamkat mig på grund av kylan.. Nä, jag är ingen duktig norrlänning.
Men norrlänning är jag och bara för att jag ska flytta nu så dyker alla små underbara anledningar till att stanna kvar upp i mitt känsloliv. Så hur mycket jag än kämpar emot det har jag en stark känsla av att jag kommer tillbaka sen, när allt börjat stadga sig i livet och jag har ett ungefärligt hum om vad jag vill göra.
Jag är nog trots allt den Jukkasbo jag faktiskt är född till.
Det känns tragiskt.