etteko

Satt och pratade med min föräldrar igår om Kiruna.
Det är läskigt, jag har allid avskytt Kiruna, alltid velat bort, alltid tänkt att så fort jag går ut skolan så sticker jag fort som bara den. Men nu, nu när jag har gått ut skolan så vill jag stanna.
Jag vill bo här, jag trivs bättre än någonsin.

Jag har alltid tänkt att Kiruna är ett råtthål, en jävla grå slemmig håla som luktar sura fiskinälvor. Här finns ingenting att göra, ingenting att se, ingenting att leva för. Vi har aldrig haft ark, aldrig skoter, aldrig husvagn, aldrig något som Svenssonskirunabor brukar ha. Min stora skräck har alltid varit att bli någon inrotat, uttorkad Kirunabo vars enda nöje är nyårsrevyn en gång om året. Jag har alltid velat göra något, förändra, prestera, utforska och bryta nya marker och nu känner jag att nej, jag vill vara här. Jag vill bo i ark som jag alltid hatat, jag vill skaffa skoterkörkort och en fin skoter, jag vill jobba i kassan och jag vill leva mitt lilla lugna familjeliv som en inrotat Kirunabo. Åtminstone för ett tag.
Det skrämmer mig att jag inte har brottom härifrån, att jag inte vill härifrån just nu. Det skrämmer mig att jag kan tänka mig att bo här, leva här med min blivande familj och en man som jobbar åt LKAB, att jag vill ta med mina blivande barn ut till en ark, ut på skoterutflykt, ut i fjällen. Och visst har jag fortfarande svårt att tänka mig mina söner på en hockeyis men jag kan tänka mig att vara här. Det är skrämmande, jag vill gömma mig.
Jag vill göra något, förändra något, prestera något och ändå vill jag vara här..
Jag kan ju inte bara leva mitt lilla lyckliga liv och sedan dö utan att ha åstakommit något men ändå kan jag tänka mig att vara här.

Nu ska jag i alla fall i väg till Sthlm, gå runt och känna pulsen. Jag älskar den där pulsen, jag älskar attt resa, utforska.. Jag tror jag ska plugga till något jag vill bli, bo ett år i Skottland och lära mig bättre engelska, satsa lite på teatern, bli något, förändra något. Men först.. först ska jag vara här.