etteko

Jag behöver inte slänga alla kort, jag behöver inte slänga alla gåvor, alla smycken, all musik.
Jag är så pass hel att det inte gör mig illa att se på det, så pass obrydd om vartifrån det kommer att jag kan använda det trots allt. Det är så pass mycket glömt att jag inte tänker på dig när jag bär det, tittar på det, känner på det. Det är så pass icke känslomässigt att det är okej.
Jag är så pass hel och lycklig att jag inte måste göra mig av med allt som påminner om dig för det gör mig inte illa.
Jag blir inte ledsen, inte arg och inte heller glad. Det rör mig inte, det river inte upp gamla minnen.
Istället kan jag fnissa åt syftet från början och hur det sedan blev utan att bli deppig.
Jag tror att jag är så pass hel och jag tror att jag är mycket ensam om det.

I Lördags kände jag bara hur allt rann ur mig, jag hade kunnat vara färdig då. Hela min världsbild krossades och jag blev bara så less. På allt och på alla. Jag ville vara färdig då.
Missförstå mig rätt, jag fick inte dödsångest, jag ville bara vara färdig, få ge mig iväg.
Jag vill inte vara med om den stora förändringen, jag ville inte vara med om den. Jag ville ha kvar min bild av världen som den var, lite enklare att förstå. Jag ville inte veta och jag ville inte berätta.
"Eller så sätter du dig bara hemma under sängen och gråter över det som alla andra normala människor."
Men nej, kära filmcitat, där finns inget att gråta över. Det bara är så och det går bra, det kommer nog vara så länge och det går bra. Även det är för icke känslomässigt för att det ska vara jobbigt. Det är inte jobbigt, det bara är.

Idag vaknade jag 05.38 efter sju timmars sömn och var riktigt pigg. Låg kvar i sängen till 08.12 bara för att man kan ju inte kliva upp halv sex en ledig dag. Intressant information eller hur?
Mitt rum är jättefint för övrigt, städat, vädrat och nybäddat. Det är så skönt. Jag har lyckats hålla det fint nu i två dagar, i vanliga fall skulle det redan vara förfallet men ja, jag är less på att bo i ett jävla råtthål såsom jag är less på det mesta andra här i livet.
Snart ska jag duscha och äta frukost, sedan upp till stan och köpa strumpbyxor och kanske ett par byxor.
Stumpbyxor igen? Ja! För som vanligt var det någon idiot på dansgolvet som köttade upp både mina stumpisar och mitt lår. Nå, det är sådant man får ta om man enbetet ska upp och dansa hela tiden men det är onekligen en aning irritationsframkallande att man måste köpa nya efter att ha använt ett par ungefär två gånger.
Och javisst, jag hade kunnat använda ett par vanliga bruna men eftersom mina ben ser ut som hej kom och hjälp mig efter våra kära föreställningar med danser och fall så är nog svarta att föredra. Blåmärken och skrubbsår är inget jag har lust att lysa med.

Dessutom måste jag tacka mina kära vänner för en otroligt trevlig kväll igår. Det var precis vad jag behövde, få störda av mig lite efter att min världsbild rämnat. Ni är bäst!

Till helgen blir det Stockholm, synd att jag är pank. Får låna lite av mig själv. Jag avskyr att låna pengar, men å andra sidan.. hur många gånger kommer jag åka till Stockholm under våren? En gång.
Förresten tycker jag inte om att gå och shoppa med för mycket folk så jag lär ju inte handla så mycket och hittar jag något fint så köper jag det, oavsett vad.

Jag känner den här onödiga irritationen som gör mig irriterad över att jag är irriterad i onödan. PMS kallas det.
Nej, jag ska försöka skratta åt hur larvig jag är istället :)
Klassiker:
"Har du PMS eller?!"
"Nej, det har jag inte!!!!..... eller JO det har jag, men det är inte därför jag är arg!!"
Det tror jag nästan alla flickor som kommit upp i den åldern har varit med om..

Nej, nu ska jag laga mig lite frukost. Hoppas vi har tonfisk hemma, eller paprika eller något annat som går att göra soppa eller sallad på. Här har vi flickan som är ständigt less på kött och potatis och gräddglass.

Vi ses på dansgolvet kära Kirunabor :)
Tjing!